anna och josefina

Hur mycket jag än försöker kan jag inte laga mina vänner när de behöver det. Jag kan inte hjälpa dem så mycket som jag vill. Jag vill verkligen hjälpa till, jag vill få folk att må bra, men jag kan inte! Jag kan inte göra så stor skillnad som jag skulle vilja. Jag kan inte få någon att älska sig själv mer eller att bli glad trots att allt är skit. Jag kan inte! Det är sämst och det gnager på min självkänsla. Jag vet att det inte borde men det gör det...

Nu ska jag kolla vidare på Idol, och imorrn har jag ingen skola! Det blir en tur på stan med några tjejor i min klass.

love ya all! /josefina

Att mista en pojkvän går inte att mäta med det här, man brukar lösa det och vara vänner. Men att mista en bästa vän är något helt annat, det känns som om någon tar en stor tugga av hjärtat och som om kroppen inte lyssnar på vad hjärnan vill, som om något som var en del av dig precis dragits loss och ett stort sår långsamt låter glädjen och tilliten rinna ut ur en. Som att mista en arm och inte våga åka till sjukhuset. Men det är rätt det man känner, du var en del av mitt liv, av mig. Jag vet inte om jag misstar mig men det känns inte som du tycker om mig som du gjorde. Att bli ignorerad är det värsta jag vet, jag kanske värkar stark men jag är väldigt lätt att såra. När vi pratade igår kändes som om vi betydde allt för varandra. Som om vår saga skulle bli lycklig, allt går bara åt helvete! Du vet inte vad du har innan det försvinner. Den här sommaren har varit den sämsta i hela mitt liv och just nu känns det som om hösten kommer bli likadan. Jag vet inte om du läser, vet inte om du orkar men jag står fast vid mina ord om du behöver mig så finns jag här det vet du. Jag har sagt det, för många gånger. Jag är avundsjuk på dig, du är så mycket bättre än mig har alltid varit och kommer alltid att vara. Du är, eller var i alla fall min bästa vän. Det är upp till dig, men jag älskar dig. Förlåt

xoxo Anna